Maire Kovanen

Jag är född i Kauppalassa, numera Seinäjoki, nära travbanan. Vi brukade samla ölburkar därifrån och panta dem. Vi bodde väldigt centralt, det var en knytpunkt för tåg. De kom ifrån fyra olika håll. Bl a från Vasa, Helsingfors och Jyväskylä.

"Jag är född i hemmet"

Vi bodde på en lång gata där mycket barn bodde, vi samlades på gatan och lekte en lek som vi kallade ”övergång”. Det var det bästa barndomsminnet. I hemmet stickade vi strumpor till soldaterna. Garnet hade fått från skolan. Det var mycket sysselsättning med det. Läxorna hamnade lite i efterkälken.

Jag är uppvuxen i en stor familj, med 9 barn en dog när jag var ung. Vi var sedan 4 flickor och 4 pojkar. Vi fick slåss om brödet. Pappa heter Antti, jobbade på järnvägen och inspekterade tågen. Han tjänade rätt så bra så vi hade det rätt så skapligt hemma. Min mamma heter Hilja och var rätt så tystlåten (hilja).

Jag kommer inte ihåg annat än att mamma stod vid spisen och lagade mat. Pappa var jämt i arbetet, han fick ibland fribiljetter från jobbet som han nyttjade till att och åka till närmaste sjön för att fiska. Sjön låg långt bort. Han tyckte om att fiska. Jag var ett ganska tystlåtet barn, också i skolan, men jag hade en bra sångröst. Jag fick uppträda på skolans alla festligheter. Jag hade svårt att hålla isär på de olika programmen, jag hade 7 olika. Jag fick be min lärare hålla uppe sånghäftena till mig så jag inte skulle sjunga fel låtar. På julfesterna fick jag klä ut mig till ängel, tomte och alla möjliga figurer. Allt som allt fick jag klä ut mig till 7 olika figurer till jul. Mitt starkaste barndomsminne var Rädslan. Folk pratade om att de hade hört att det skulle släppas ner fallskärmshoppare från flygplan. Jag inbillade mig att jag såg fallskärmshoppare överallt, bakom varje träd. Jag blev jätterädd och sprang hem till mamma. Hon sa till mig att sätta mig ner och ta det lugnt. Det var hemskt. Krigstiden var hemska tider. Ett annat starkt minne från när jag var ung, var när jag var på väg till jobbet. Då jobbade jag på järnvägsstationens restaurang, där sålde jag mest kaffe och små tillbehör. Vägen dit var jag tvungen att passera en gammal byggnad, där en dag tittade en stor man ut genom fönstret, jag visste inte om det var en soldat eller en rymling.

"Han följde efter mig"

Jag blev rädd. Men han var stor och långsam så han hann inte fatt mig. Efter hand listade jag ut den snabbaste vägen förbi det gamla
huset så att han inte skulle hinna ifatt mig. Krigstiden var hemska tider.

Maire börjar sjunga. Jag ville bli operasångerska när jag blev stor. Jag tog sånglektioner i Helsingfors under 1 månads tid. En kväll då jag var på väg till sånglektionen passerade jag ett dansställe och klev in där. Dansen tog över sången och jag började leva mitt eget liv. Under krigstiden hade man inga drömmar, man bara levde för att överleva. Man vågade inte drömma på något speciellt eftersom det var mitt i kriget. Man fick skydda sig i skyddsrum.

Egentligen gick alla mina drömmar i uppfyllelse på sitt sätt. 1959 kom jag till Sverige för att arbeta. Jag kom med hela min familj. Men min man trivdes inte i Sverige, han flyttade tillbaka till Finland och lämnade mig och barnen kvar. Jag fick arbeta hårt för att kunna försörja oss. Jag började arbeta på Grand hotell i Stockholm i personal matsalen. Å vilka roliga minnen jag har därifrån. Jag minns speciellt en lång ljus finsk servitör som arbetade där och när vi tjejer som kikade in i festsalen och fick se en del kungligheter. Sedan arbetade jag på Volvo i Göteborg förstås. Lätt jobb och jag tjänade bra. Jag testade bilar och det var så enkelt. Jag spelar inget annat än min mun. Jag lyssnar på all musik men lyssnar helst på opera och operett. Operett är allra bäst. Musik har varit allt i mitt liv, och dans. I bastun ska det vara varm varm ånga. Man får inte sova i bastun. Man måste slå med björkris i bastun. Jag behöver inte hämta något från Finland. Jag har allt här. Jag har virkat mycket och gjort mycket handarbete. Jag minns att vi hade en handarbetsgrupp. Jag känner mig mest hemma där jag är just nu. Mitt hem är här där jag är nu. Jag var i Finland för 50 år sedan. Jag minns inte riktigt det var så länge sen. Det var vid min pappas begravning. Stegen är så långsamma nu så det är bara att vänta.